Lezginer

Lezginer, ca 1860

Lezginer, är namn på ett folk i Kaukasus inom södra delarna av delrepubliken Dagestan och i nordöstra Azerbajdzjan. Deras språk är lezginska och tillhör de nordöstkaukasiska språken.Totalt finns ungefär 900 000 lezginer.

Lezginerna härstammar från de kaukasiska albanerna. Förutom Dagestan och Azerbajdzjan lever de även i diaspora i flera länder i Europa och Amerika.

Den traditionella religionen bland lezginer är sunnitisk islam enligt den shafiitiska rättsskolan. Historiskt har även muridismen haft en betydande roll bland dem. En central del av den lezginska kulturen är hederskodexen Lezgival.

Etnonym

Namnet Lezgi är en modifierad form av Lekzi, som i sin tur härstammar från det historiska självnamnet lek/leg. Ordet lek betyder ”örn” på lezginska, medan suffixet -zi anger ursprung. Tillsammans betyder lekzi ”hög”, ”överlägsen”.

Lezgival

Lezgival är en samling adater – oskrivna moraliska regler och lagar i det lezginska samhället. Den har mycket stor betydelse bland lezginerna och fungerar som deras ”hederskodex”, vilken förs vidare från generation till generation av föräldrar och av samhället i stort.

Sihil

Före det ryska kejsardömets ankomst använde lezginerna sina klan- och släktnamn - sihil i stället för de ryska efternamn som är vanliga idag. I vissa fall fortsatte de att använda sina lezginska sihiler även efter att den nya makten etablerats. Exempel på kända lezginer är Kʼiri Buba (i stället för ”Ahmedov”), Stʼal Sulejman (i stället för ”Hasanbekov”), Shtul Muhammad (i stället för ”Ramazanov”) och andra.

Bosättning

Lezginerna bor traditionellt i södra Dagestan (Ryssland) och i norra Azerbajdzjan och är den näst största folkgruppen i Azerbajdzjan. I Dagestan lever de främst i distrikten Akhtynskij, Derbentskij, Dokuzparinskij, Tabasaranskij, Kurakhskij, Magaramkentskij, Suleiman-Stalskij och Khivskij, samt i Rutulskij- och Chasavjurt-distrikten. De är också bosatta i alla större städer i Dagestan, särskilt i Machatjkala, Kaspiisk och Derbent.