bjuda sig att nedlägga regeringen. Menigheten hyllade honom därvid enhälligt såsom fäderneslandets räddare och konung. Efter sin död (478) dyrkades han som heros. Hans broder Hieron efterträdde honom i regeringen. Jfr Lübbert, "Syrakus zur zeit des G. und Hieron" (1875). ^{A. M. A.} Gelosi, I [djel<over>å</over>si], it. ("de ömtålige"), ett skådespelarsällskap. Se Commedia dell'arte, sp. 603. Gelseminin, Gelsemin, farm. Se Gelsemium. Gelsemium Juss., bot. farm., ett växtsläkte inom fam. Loganiaceæ, med två arter. Gelsemium sempervirens Ait., gul jasmin l. karolinajasmin, är en slingrande buske, som i Nord-Amerikas södra sumptrakter bildar vackra festoner mellan trädkronorna och under våren fyller luften med den ljufliga doften af sina höggula jasminlika blommor, hvilka sitta i bladvecken. Rotstocken är officinell i Nord-Amerika och består som drog af korta, klufna, trådiga och lätta bitar, hvilka ha en matt gulhvit färg, svag narkotisk lukt och en bitter, men icke obehaglig smak. Ur rotstocken har framställts gelseminin, en amorf, mycket giftig alkaloid, som i fråga om verkan nära öfverensstämmer med koniin (se d. o.). Gelsemininet förorsakar svaghet och kräkningar samt dödar genom förlamning af andningscentra. Äfven rörelsenervernas ändar i musklerna förlamas såsom af kurare. Vid indrypning innanför ögonlocken framkallar gelsemininet stark vidgning af pupillen. Preparat på rotstocken (extrakt, tinktur) äro officinella i Amerika och England samt användas invärtes särskildt mot ansiktsneuralgier; hos oss har medlet ingen användning. En annan alkaloid, gelsemin, är utan betydelse. Rotstocken af G. elegans Bensh. är i hemlandet (Kina, Sumatra) officinell och utgör i Kina ett omtyckt medel för giftmord. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Gelsenkirchen [ge'l-], stad (sedan 1875) och stadskrets i preuss. reg.-omr. Arnsberg, Westfalen, vid statsbanan, v. om Dortmund, hade 1900 36,935 inv. och 1905 (sedan med G. förenats flera kringliggande orter) 147,005 inv. Gymnasium, realgymnasium. Stenkolsgrufvor, järnindustri, tillverkning af kemikalier, glas m. m. (^{J. F. N.}) Gelton, Toussaint, holländsk(?) målare, verksam i Danmark och Sverige, f. troligen i Holland, d. omkr. 1680, var led. i Amsterdams målargille 1655--61, finnes upptagen i Haags 1659, ånyo i Amsterdams 1668 och 1673, det senare året stadd på resa till Köpenhamn. Sedan 1674 hofmålare hos Kristian V af Danmark, besökte han på konungens uppdrag ett antal tyska hof för att porträttera furstar och furstinnor befryndade med danska konungafamiljen. G. besökte 1666 Sverige, där han sannolikt varit redan 1658. Af konstnären finnes i Sverige ett tiotal arbeten: porträtt af Karl X Gustaf och hans syster Maria Eufrosyna, prins Jörgen af Danmark, änkedrottning Hedvig Eleonora (ej med visshet af honom), en ung man skrifvande vid skenet af ett ljus -- samtliga i Nationalmuseum. Andra finnas i enskilda samlingar (Vanås, Vibyholm och Sturefors). G. hade bildat sig efter mönstret af holländska finmålare sådana som Poelenburg, Gerard Dou, Frans Mieris d. ä., Gottfrid Schalcken och Caspar Petscher. Hans målningar äro sirligt utförda med ingående skildring af detaljerna och emaljliknande färgbehandling. Jfr G. Göthe, "Utländska mästares taflor i Nationalmuseum". ^{A. L. R.} Gelu [ʃəly'], André Jean Victor, fransk skald, skref realistiska dikter på Marseille-dialekt, hvilka samlades i Œuvres complètes (2 bd, 1886; med G:s biografi). Gelzer [ge'ltser], 1. Heinrich G., schweizisk historiker och publicist, f. 1813 i Schaffhausen, d. 1889 i Mitwald vid Basel, blef 1844 professor i historia i Berlin, afsade sig professuren 1850 och bosatte sig 1853 i Basel, hvarest han till 1870 redigerade "Protestantische monatsblätter für innere zeitgeschichte". G. var efter 1859 förtrogen rådgifvare till storhertig Fredrik I af Baden och samverkade med denne för Tysklands enande under Preussens ledning. Han författade åtskilliga historiska arbeten, af hvilka de flesta behandla ämnen ur Schweiz' historia, t. ex. Die drei letzten jahrhunderte der Schweizergeschichte (2 bd, 1838--39) och Die zwei ersten jahrhunderte der Schweizergeschichte (1840). Jfr F. Curtius, "Heinrich G." (1892). 2. Heinrich G., den föregåendes son, tysk historiker, f. 1847 i Berlin, d. 1906 i Jena, blef 1873 e. o. professor i Heidelberg och 1878 ord. professor i klassisk filologi och gamla tidens historia i Jena. Han företog flera studieresor till Mindre Asien, Grekland, Athosklostren o. s. v. Bland G:s många för den bysantinska forskningen värdefulla skrifter märkas Sextus Julius Africanus und die byzantinische chronographie (2 bd, 1880--98), Die genesis der byzantinischen themenverfassung (1899), Der patriarchat von Achrida (1902), Pergamon unter byzantinern und osmanen (1903) samt Abriss der byzantinischen kaisergeschichte (i Krumbachers "Geschichte der byzantinischen literatur", 2:a uppl. 1897). G. utgaf därjämte flera bysantinska författares arbeten, ledde sedan 1897 utgifningen af samlingsverket "Scriptores sacri et profani" samt publicerade dessutom ett par serier reseminnen från sina forskningsfärder i Orienten. ^{V. S--g.} Gem, fr. gemme, it. gemma (af lat. gemma, knopp, öga på vinstockar o. d., ädelsten), ädelsten eller halfädelsten, i synnerhet då den är prydd med graverade framställningar eller skriftecken. Äfven på likartadt sätt utförda arbeten i musselskal, glasfluss o. d. kallas stundom gemmer. Framställningen kan vara antingen fördjupad, lat. gemma inscalpta, it. intaglio (af in, i, och tagliare, skära, snida), eller upphöjd, lat. gemma exscalpta, kamé (sannolikt af grek. lat. chama, mussla). Ofta har gemsnidaren begagnat sig af olikheten i färg hos lagren i råämnets massa, så att figurerna afteckna sig i en färg, medan bottnens är en annan. Gravyren sker genom nötning eller slipning med stål-(metall-)stift af olika form, hvilka medelst en trampinrättning sättas i en hastigt roterande rörelse. För att öka friktionen nyttjas diamantpulver eller smärgel. Såsom råämne användas företrädesvis halfädelstenar, karneol, agat, jaspis, onyx, bergkristall m. m., men äfven musselskal, lava och korall. Gemsnideriet är en urgammal teknik, känd redan af egypterna och de fornasiatiska folken (se fig. 1--3). Till en sann konstnärlig ståndpunkt höjde det sig hos grekerna, i synnerhet under perioden efter Alexander (se fig. 5--7), samt hos romarna under kejsartiden (se fig. 8), då det intog en betydande plats vid sidan af den stora skulpturen. Gemmer